Riktiga riskkapitalister
I den här Veckans Affärers pappersutgåva finns ett långt reportage om ”de riktiga riskkapitalisterna”. På förstasidan en bild på svenska delen av Northzone och i tidningen hittar man bland andra Creandum, Sunstone, Moor Capital med flera.
Kul och viktigt att de som jobbar med riktig risk får uppmärksamhet!
Det är synd att det finns en språkförbistring i Sverige vad ”riskkapital” är för företeelse. I den breda rapporteringen åsyftas alltid de stora Buyout-fonderna (ibland också kallat Private Equity-fonder) när media pratar om riskkapital (Nordic Capital, EQT, IK, Altor med flera). De har som investeringsfilosofi att köpa och äga stora etablerade bolag som de utvecklar för att öka värdet och sälja vidare eller börsnotera. Det handlar om mogna bolag där det enkelt går att utveckla verksamheten vidare men där nuvarande ägare/ledning inte har resurser och förmåga att göra det själva men där den underliggande verksamheten har tillväxtpotential. Buyout-investeringar har de senaste 10-15 åren levererat fin avkastning, särskilt från svenska riskkapitalbolag. Givet den risk som tagits när man går in i ett etablerat bolag så har avkastningen från Buyout-fonder i många fall varit fantastisk.
På andra sidan skalan finns de ”riktiga riskkapitalisterna” de som på engelska heter ”Venture Capital” (VC). Där innebär investeringsfilosofin att gå in som minoritetsinvesterare i tidiga skeden ofta i teknikbaserade bolag som har potential att omkullkasta en hela paradigm. Exempel på bolag i den här kategorin är Spotify, MySQL, Qlicktech, Skype, Rebtel, Stardoll, Tictail och Klarna. Investerare i den här genren är dels VC-fonderna som nämns ovan men även privatpersoner (affärsänglar). Risknivån på VC-investeringar är många gånger högre än för Buyout. Så klart beroende på var i ett bolags utveckling du investerar. Ser man på hur merparten av avkastningen i kategorin VC-investeringar skapats så förklarar det varför riskprofilen ser ut som den gör. Titta på en genomsnittlig framgångsrik VC-fond och du ser att dess totala avkastning skapas av ett fåtal av portföljbolagen. Att investera i tidiga skeden innebär att det alltid finns en substantiell risk att bolaget blir värt noll. Detta vägs upp av de bolag som når hela vägen, som lyckas bli världsdominanta, levererar enorm avkastning (10-100 gånger investerat kapital).
Enkelt förklarat gäller principen ”The winner takes it all” i en VC-fond. Ett enda bolag i portföljen kommer leverera hela avkastningen på alla investeringar tillbaka till de som satt in kapital i fonden. Ett par av bolagen kommer ge 2-5 gånger pengarna och resten (7-15 investeringar) ger i bästa fall pengarna tillbaka eller misslyckas helt och skrivs av. För att en VC-investering ska anses lyckad skulle jag säga att avkastningen på investeringen (oräknat tidsvärdet) är minst 10 gånger tillbaka på satsat kapital. Jag kommer säkert tillbaka någon gång och förklarar djupare hur en VC-fond är konstruerad, varför och på vilket sätt det påverkar entreprenörer som söker och får in en VC-fond som delägare. Logiken där ett fåtal vinnare skapa all avkastning är den underliggande faktor till varför investerare på VC-fonder agerar och gör de val som de gör.
Sammanfattningsvis det jag försökte få fram är att vi alla i ekosystemet kring ”startups” gör systemet en stor tjänst om vi tänker på att förtydliga och hålla isär begreppen Buyout och Venture. Investeringsklimatet för high risk/high reward bolag skulle sannolikt tjäna på att särskilt svenska journalister blev bättre på att hålla isär dessa väsensskilda investeringstyper. Det behövs inte mer kapital till buyout-fonder däremot kan de skapas fler riktiga banbrytande innovationsbolag om det fanns mer riskvilligt (VC) kapital tillgängligt på marknaden.